Jo, det har runnit mycket vatten under broarna sedan senaste inlägget. Sparsamt med träning, ett fåtal tävlingar med blandade ambitioner har skrivits ner, väl utspritt i träningsdagboken. Livet har fyllts med en hel del annat än idrott, livet har istället fyllts med… livet! Flytt från boet i Solna, via en lägenhet i Malmö till ett fantastiskt hem i Bjärred, Skåne. Att byta allt samtidigt utanför familjens kärna – lämna dem och det vi känner i Solna mot nya jobb, ny förskola, andrahandsboende i kappsäck, husköp på överhettad marknad, tar mycket kraft från alla i familjen, men när allt kommer omkring har vi fått det fantastiskt bra. Allt detta har toppats av ankomsten av en ny familjemedlem. Men tiden går så himla fort! – hon fyller ju snart ett och storasyster närmar sig fyra.

När vi ni landat i vår nya tillvaro har jag åter funnit glädje i träningen. Jag hade glömt vad den gör med mig, hur den får mig piggare, gladare, hur den påminner mig om att allt är möjligt genom att det visst finns tid för träning, och det går visst att bli snabbare, uthålligare, hur jag också blir starkare både hemma och på jobbet.

Med full support från min familj kommer jag under ett år att satsa maximalt för att genomför en Ironman på full distans under 2018. För ett år sedan trodde jag aldrig att jag skulle prova denna ädla sport. För det ÄR en ädel sport där det krävs disciplin, hårtjobb, karaktär, accuratess och dedikering för ett bli specialist på kombinationen av tre olika grenar och bytena dem emellen. Jag har alltid trott att jag är för gammal, har fel träningsbakgrund, fel det mesta för att kunna prestera i en idrott för specialister. Multisport passar mig bra eftersom jag trots allt är uthållig och jag njuter av äventyret. Men bäst blir jag inte förrän jag är snabb också. Det är nu dags att se vilken kapacitet som finns egentligen.