Nä, inte precis – inte ännu. Nog kan jag simma, gick i simskola som åttaåring och lärde mig bröstsim, ryggsim sommaren efter, men frisimmet fick jag aldrig kläm på och tröttnade. Simning har inte varit någon stor sport där jag är uppväxt, men alla kan simma – ett måste eftersom de flesta badplatserna inte är särskilt långgrunda. Istället roade vi oss med leka kring pontonbryggorna, hopptornen och krabbfiske. Flytväst på bryggan var för badgäster (underförstått turister) och deras hundar, klart att vi kunde simma om trillade i.

Jag gav frisimmet en chans först för ett år sedan, en crawlkurs för vuxna. Jag fick då också lära mig att mitt ”bröstsim” kunde vara effektivt när vi ramlar överbord eller när vi tar oss iland efter hopp på sviktbrädan. I simsportsammanhang fanns det mycket att göra. Till min fördel gentemot flera andra på kursen var min vattenvana så inlärningskurvan blev relativt brant.

Det sägs att det krävs 10.000 timmar för att bli riktigt bra på något, oavsett om det gäller en hobby, ett yrke eller en idrott. När det gäller min erfarenhet av frisim har jag idag ca 10.000… meter. Fördelen med att vara kass är att det finns enorm förbättringspotential, och nu när jag är igång igen är många fiskar lättfångade. Det är lätt att gå från ‘nybörjare’ till ‘rätt ok’. För ett år sedan fick jag kämpa med 25 meter. Efter 50 meter hade jag svalt halva poolen och på en timmes träning avhandlades kanske 500-600 meter, möjligen upp till 1000 fördelat på alla fyra simsätt.

Jag har nu kommit så långt att jag kan simma mig trött, och varm, jag kan simma så att det värker i musklerna, och det mesta av bassängvattnet stannar i bassängen. På köpet har jag funnit glädjen i att simma, en vilja att simma genom att ha sett utväxlingen mellan tillryggalagda meter och förbättrad prestation. Det är till och med intressant att nöta minuter av frisim fastknuten i en snodd hemma i poolen när tillfälle ges, för då vet jag att det kommer gå ännu bättre nästa gång jag är i havet eller i en simbassäng. Senaste träningspasset bjöd på 600 meter uppvärmning och därefter 10×25 meter maxintervaller och en hel del annat. För ett år sedan var detta i mina ögon ett pass för övermänniskor, proffs, riktiga simmare. Jag börjar faktiskt kunna simma nu, men att kalla mig simmare är nog lite väl tidigt.

Det skall bli oerhört spännande se vad knappt ett års dedikerad simträning kan göra med mig. Jag blir troligen ingen riktig simmare, men jag kommer lära mig massor, bli starkare, snabbare med mindre ansträngning, och fortsätta att imponeras och lära av dem som verkligen kan. Min tid på 25 m i bassäng är kanske inte avgörande för min insats i Kalmar, men det förblir alltjämt ett mått på mina färdigheter som simmare. 3800 meter i öppet vatten bjuder på många andra utmaningar, men där ett kontrollerat simsätt är en grundförutsättning.

 Nu kör vi!