Skrivet av Erik, Johan, Johanna, Mikael

Trots vårt mediokra, men ack så lärorika insats på Raid in France 2015, fick vi ändå uppmärksamhet och en inbjudan till Norcha som skulle gå av stapeln ca ett år senare. Efter att ha slickat såren och börjat sikta mot nya mål blev Norcha ett givet alternativ – ett helt år att träna, formatet 72 timmar kändes rätt och rimligt. Att dessutom så tidigt bli uppvaktad att köra detta nya rejs gav den sista självförtroendeboost som behövdes för en anmälan.

Under året rann mycket vatten under broarna. Delar av laget körde andra långtävlingar med  framgångsrikt resultat vilket resulterade i nya satsningar.

 

Ett inspel i historen är en tävling i Polen som genomfördes under våren, där vi tillsammans med en bekant från IKSU Multisport och ett oprövat kort, Johanna Wallensten gjorde ett försök mest för att lära oss mer om tävling och om Adventure Racing. Tävlingen var superfin, men tuff. Resultatmässigt ingen succé, men Johanna smittades ändå av AR-bacillen och beslutet att köra Norcha med oss var snart taget.

Att knyta den sista lagmedlemmen till laget var lättare sagt än gjort. Just denna helg pågår väldigt många tävlingar runt om i världen, och bara till Norcha var fyra svenska lag anmälda. Bara veckor innan avresa fick Johanna klart med sin urstarka träningskompis Johan Lantz, nybörjare i multisport men mycket erfaren inom långdistans. Så var laget satt – fyra överpresterare som aldrig tränat tillsammans. En i Norrtälje, två i Täby och en i Skåne.

Nu gäller det agera snabbt. Boka flygbiljetter, köp utrustning, reda ut alla frågetecken i tävlingsinformationen, sömn- och matstrategi, mål med tävlingen, hinner vi träffas innan etc etc. Tiden gick snabbt och några skypemöten senare ses vi i Porto. Tro de eller ej men all packning är med!

I Porto möts vi av banderoller, fotografer, övertrevliga funktionärer i extas och ca 40 andra äventyrare. Allt känns superproffsigt. Packningen åker in i en lastbil och vi går in den bekväma transferbussen. Det är kul att de flesta övriga svenska deltagarna, mer eller mindre bekanta, är med på samma buss.  

Framme i Vila Pouca de Aguiar lämnas vi av vid hotellet för fria aktiviteter. På rummet väntar ett litet välkomstbrev, några foldrar och tröjor med organisationens sponsorer.

Nästa dag präglas av förberedelser, men informationen är knapp, vilket resulterar i att all packning sprids ut över hela golvet innan den packas ner igen på samma sätt. Vi registrerar oss, visar upp vår obligatoriska utrustning (vår bästa disciplin) och äter.  Handlar lite mat innan vi äter lite till.

På kvällen hålls en välkomstföreställning med filmvisning, tal samt sång och musik. Den ena borgmästaren efter den andra hälsar oss välkomna till deras region och turas om att dela ut nummervästar.

Race day. Tävlingen skall starta först på kvällen, så på förmiddagen fortsätter vi packa upp, äta och packa ner ytterligare några timmar innan vi bryter för lunch. Tävlingsgenomgång hålls strax innan start och det är först då vi får reda på att tävlingen inleds med en prolog med stadsorientering och sedan fortsätter med en låång trekkingsträcka, beräknad till 9 timmar för snabbaste lag. Vi tänker direkt kanske 12 timmar, undrar om vi har tillräckligt med mat. Det är gränsfall, men vi har möjlighet att äta ordentligt direkt efter första sträckan. Vi har hur som helst ingen möjlighet att fylla på innan start eftersom all utrustning redan är lämnad till organisationen. Lite otydliga regler kring förbjudna vägar och ranking gör genomgång rörig och avslutas med massor av frågor. Vi har bestämt oss för att köra vårt rejs efter de regler vi fått och inte påverkas av de okända faktorerna, nu väntar vi bara på startskottet kl 18.00 lokal tid.

Dygn Ett

När nedräkningen till startskottet går kommer en man springande och vill tejpa vår mobiltelefon som ingick i den obligatoriska utrustningen (vi hade 10 minuter tidigare frågat om den inte skulle förseglas men ingen visste). Ingen fara, är ju 10 sekunder kvar till start och dessutom har vi några timmar på oss att komma ifatt. Tejpningen går snabbt och vi flyger iväg med startskottet. Första delen är en prolog, dvs i detta fallet stadsnära löpning för att byborna ska få njuta av oss innan tävlingen blir nästan helt omöjlig att följa på plats. Vi är 20+ lag som far iväg, hälften tar banan bakifrån och hälften framifrån. Oklart vilket som är bäst, båda får branta backar vilket alltid så här tidigt i förloppet känns skrämmande jobbigt. Man har ju senaste dagarna bara ätit och vilat så det känns inte helt naturligt att rejsa uppför med sin 13kg ryggsäck på ryggen med hjälmen fastknäppt utanpå. Stämningen är god, vi kommer tillbaka till startområdet bland de första lagen. Efter lite kaos från organisationen får vi kartorna för första sträckan, och brer snabbt ut oss på marken. Det ser lång ut ! Vi lägger upp en plan för första delsträckan och lämnar sedan startområdet bland de första lagen.

Vi joggar iväg till första kontrollen som ligger vid den lilla kyrkan vi besökte under en morgonjogg några dagar tidigare. Det var ju enkelt, väldigt rakt upp men enkelt att hitta. Fortsätter sedan jobba oss upp på berget. Känns kul och hoppfullt att ligga bra till, även om vi vet att det går snabbt att hamna längre bak. En felnavigering kan lätt blir flera timmars extraarbete.

Mörkret lägger sig snabbt och vi tänder pannlamporna. Känslan infinner sig av att vara helt ensamma ute i vildmarken på väg, där “resan” är en del av målet. Navigatör Mikael föreslår en genväg, alltid kul med genvägar även om de inte sällan blir längre eller iallafall jobbigare och tar längre tid. I det här fallet gick det betydligt fortare trots att vi hamnade in i snår värre än törnrosas törnroshäck. Tuja och björnbärssnår som en tre meter hög mur framför oss. Mikael offrade sina orakade ben och plöjde fram med kroppen som machete och tillslut nådde vi en mindre flod som vi vadar över och kommer upp på vägen vi navigerat mot.

Passerade lite skumt ett lag som drog benen efter sig. Det visade det sig att det var just ett taktiskt bensläp. Vi for fram och missade den tilltänkta avtagsvägen vilket resulterar i en extra loop på nån timme. Tvingades istället möta alla lag som kommer från CP2 när de var påväg nerför och vi fortfarande uppför. Alla hejade glatt, alltid skönt med nedför. Vi jobbade oss upp mot en T-korsning och över. Vandrade ner mot en krater när vi plötsligt kom till ett läskigt stup där pannlampor syns låångt längst ner. Det är för brant att ta sig ner i mörkret. Vi tar oss på skrå runt ravinen och hittar den lilla stig som slingrade sig ner till grottan. Väl där hittade vi ett gäng fotografer som berättar att de sett våra pannlampor ovanför ravinen och blivit skräckslagna.

Vi beger oss åter igen uppför kratern och möter andra lag på väg mot CP2.

Det börjar regna och blåsa. Vi drar på oss regnkläder och fortsatte i natten. När regnet just lättat kom vi fram till en stor svart sjö, omgiven av svart natur och svart himmel. Här får vi chansen att svalka oss genom att ta oss över en sjön på varsin innerslang från ett bildäck mot en gatulykta på andra. Åja, det var inget att klaga på med det vattnet, en skön simning och stjärnorna börjar titta fram på himlen. När vi närmar oss land tändes strålkastare från en  bil och vi blir  fotade under landstigningen. Snabbt ombyte, klockan var bara barnet och det skulle vara kall natt ytterligare en 7 timmar.

Månen lyser nu starkt, någon började sjunga vår krissång av ren glädje men vi insåg snabbt att vi inte kunde texten och dessutom var det inte krisläge utan faktiskt riktigt skön natt. En ny genväg över ett gigantiskt berg, även denna gång var det nog ett bra val. Fick någon tuff timme när vi skulle forcera björnbärsbuskar och tuja igen men det gick bra.  Vi kommer upp på en väg och ser ett lag på ute i bushen klättrandes uppför en brand kulle där vi valt att inte gå. Vi tyckte det vore synd hjälpa dem hitta vägen så vi släckte lamporna och passerar under tystnad förbi dem. Trekken fortsatte, lite flodforcering , backar, berg, byar och skällande hundar bidrar till upplevelsen. Så började det ljusna och vi kom ut till ett gigantiskt område där vildbränder härjat. Vilka områden. Såg ut som man hamnat på en död planet,  svarta trädstammar och kol på marken, sen kommer växtligheten tillbaka. En magisk soluppgång med strålar som spelade över lila ljung på sluttning växer fram.

Nu börjar vi verkligen bli sugna på att cykla men det var många timmar kvar på trekking ännu. Plockade vindruvor från trädgårdarna vi passerade och åt salta nötter, choklad och babybell-ost i en salig blandning. Jobbade oss upp på några ytterligare berg innan vi tillslut fick byta skor och sätta oss på cyklarna.

Det känns skönt att få cykla! Ett lite sämre vägval runt en ravintroligt fin sådan. Istället för asfalt jobbade vi oss upp och runt en ravin där vi fick bära cyklarna samtidigt som vi klättrade, en hand hålla i och en hand runt cykeln.

Vi rullar på och plockar kontroller med bra navigering. Ännu en prima genväg siktas på kartan och vi snirklar oss nermot en flod som vi vill passera. På vägen ner möter vi två lag som inte lyckats komma över floden. Ha, klart vi ska försöka. Väl nere hittar vi enkelt ett bra ställe att vada på, det här var ju inga problem ?! Men problemet var nog inte att komma över utan att hitta den otydliga stig som skulle finnas på andra sidan bland tjocka taggbusksnår och ogenomtränglig undervegetation. Vi ger upp efter 20 minuter letade och får ta oss uppför backen igen, över en bro och ännu mera höjdmeter upp innan vi kan susa nerför episka downhillspår uppepå en bergskam med milsvid utsikt ! Wow, det svänger verkligen snabbt mellan misär och rena glädjerus.

Dygn Två

Efter downhillcykling är det bara en liten stig runt toppen till CP12. Mörkret börjar falla och nu hade det blivit dax åter igen att göra vår paradgren “ta en genväg vägval” (rosa linjen på kartan), vägvalet var en prickad stig vilket i bästa fall betyder att den är otydlig och i normalfall att den är helt obefintlig/igenväxt, alternativet att cykla runt skulle ta en evighet och vi var mer sugna på att släpa cyklarna genom taggbuskar igen (ironi). Till en början gick det riktigt bra och vi kom ner till floden efter lite bushwacking och langande av cyklar mellan träd och ner i floden som inte var mer än knädjup, sista dagsljuset försvann i rask takt. Mikael och Erik scoutade på andra sidan medans Johanna och Johan vilade sig, Johan var märkbart sliten av sina magproblem och hade inte ätit ordentligt på 13-14 timmar. Det var nästan ogenomtränglig skog/undervegetation och stigen som såg så svart heldragen och fin ut på kartan uteblev. Efter att ha följt den lilla biflod in åt öster, hittat kraftledningen och klättrat genom taggbuskar/snår hittades stigen. -Hurra !!! Vi släpade cyklar och manfolk från flodbanken in till stigen där det var torrare och varmare, Johan var i akut behov av vila så vi tog beslutet att sova 1 timme för att samla krafter inför kommande höjdmeter. 1 timme senare ringde Eriks klocka och vi drog iväg uppför och uppför, det var inte mycket cykelbart utan mest push-bike på brandgator och stigar. Lite återhämtning nerför innan vi igen började klättra uppåt igen. Efter ett tag övergick den ganska tydliga vägen till en smal stig mellan stora buskar. Vi hade nog missat stigkorsen och var nu på väg in i en ravin, bara vända och börja leta stig. Till slut hittade vi en otydlig stig som iallafall gick åt rätt håll och på rätt höjd. Mer push-bike uppför tills vi nådde CP13.

Från CP13 var det enklare cykling på större vägar ner till CP14 där en kort orienteringssträcka väntade oss. Funktionärerna på plats meddelade oss om att snabbaste laget gjort sträckan på 30 min, grymt tänkte vi , det här kör vi igenom snabbt. ! Plottrig karta utskriven på toapapper ?? Lite förvirrande att hitta första kontrollen men sen kom vi in skalan och solen började även gå upp, det tog snarare 1 tim 30 min än 30 min innan vi var tillbaka på cyklarna och på väg mot TA2.

TA2 låg ute på en slätt omgiven av kor med stora horn, brända kullar och en och annan skällande hund. Vi packade ner cyklarna, fyllde på med varm mat, vätska och packade ryggsäckarna fulla med energi. Nästa sträcka skulle egentligen vara canyoneering som vi sett fram emot men pga för högt vattenstånd var sträckan struken. Det lät onekligen som en lögn då det var torrt som fnöske överallt och det skulle enligt info knappt vara paddelbart på paddelsträckorna, kanske menade organisationen att det var för lite vatten? Sanning var nog snarare att den strykts på grund av att alla sträckor hittils tagit nästan dubbelt så lång tid som planerat av organisationen Nya instruktioner var att ta sig från TA2 direkt till TA4 istället.

Sträckan till CP16 gick över utbrända fält efter de omfattande bränder som skett några veckor tidigare. Det luktade fotogen och allt söder om knäna blev svart av askan. Kändes som vi gick omkring i Mordor.  Vid CP16 väntade en 1550meter lång zipline (europas 3:e längsta)  på oss. Johanna blev förskräck till en början men lugnade sig med lite pep-talk från övriga teamet. Jahopp, hur gör vi det här ? Ingen personal på plats, är det bara o åka eller ? Vi väntade 20 min men ingen dök upp. Till slut ringde vi organisationen och förklarade läget, det visade sig att vår tracker hade slutat fungera så ingen visste att vi var där. Vi blev informerade att vänta och att vi skulle få en ny tracker vid nästa TA. Ytterligare en timme gick innan personal från ziplinen kom, vi passade på att vila/äta. Sen åkte vi en och en i 110-130 km/h i 1-2 minuter de 1550 metrarna över dalen, svincoolt !!!!! På andra sidan fick vi kaffe och gjorde sen en vågad klättring genom snårskog (igen) ner till vägen mot TA4.

TA4 låg vid en kyrka i en liten by. Ingen i organisationen hade fått info om att vi behövde en ny tracker, ni får köra vidare utan och får en ny vid nästa TA ! Va fasen, riktigt dåligt, särskilt ur säkerhetssynpunkt.. Ja ja, fokus på vad vi kan göra, nu var det dax att cykla igen. I med energi/vätska, bygga cyklar, rita kartor och iväg ! Fin cykling genom små byar till CP 18, CP 19 innan en lååång sträcka med mycket höjdmeter både upp och ner till CP20 som enligt den stolte borgmästaren för Boticas var det nästa högsta berget i regionen på 1108 meter. (det gäller att hitta guldkornen!) Det var mörkt men lättcyklat och lättnavigerat. Allteftersom vi klättrade uppåt och nedåt tyckte Mikael att vägarna ledde oss alltför mycket nordost istället för rakt norrut, men i mörkret kunde inga konturer eller andra landmärken ses så kanske vi cyklade runt ännu en topp istället för rakt över. Det var inget annat än att trampa på och hoppas vi hittar en väg ner till den större väg som skulle korsas innan sista klättringen mot toppen. Ett felaktigt vägval ledde oss ner till ett större stenbrott och inte en väg, bara att vända om och upp igen. Nu var klockan runt 20:00 och vi hade inte sovit på 24h så vi bestämde oss för att ta en timmes sömn för att pigga upp våra mosiga kroppar & hjärnorna och jaga bort sömnmonstren som hela tiden följde oss alla i form av ögon som lyste till i ögonvrån, byggnader som inte fanns eller djur som plötsligt korsade stigen framför oss. Vore dumt att befinna sig på cykeln nerför en bergsluttning i 40 km/h med stup på ena sida när sömnen tillslut slår till.. Alltså…sömn fick det blir.

Dygn Tre

Godmorgon! (Säger vår ”fantastiska” lagkapten Erik.) – Klockan är 21:30 dags att stiga upp.

Det är mörkt, kallt och blåsigt. Utan att prata börjar vi nu göra oss iordning för den sista långa arbetsdagen.

Efter bara ett par minuter står tre personer redo att dra iväg. Själv sitter jag i gräset och letar efter min ena handske. Jag packar upp hela väskan två gånger och ber de andra att starta utan mig. När jag slutligen ger upp och ställer mig upp visar det sig att jag har suttit på handsken hela tiden. (Man blir inte bara seg i huvudet av för lite sömn utan aningen korkad och disträ.) Jag ansluter till de andra och vi påbörjar en cykling nedför mot nästa stigning. För att komma till TA 5 måste vi först göra en klättring på 500+ höjdmeter för att ta CP 20 Då det är för brant för att cykla går vi betydligt mer med cyklarna än vi sitter på dem. Vi börjar spekulera i om det inte vore bättre att istället ställa upp med en ytterst liten och lätt barncykel som bara väger några kilo. Då kunde man enkelt bära cykeln genom backar och snår och sedan bara stå och susa nedför i utförslöporna. (Kanske nästa tävling.) När vi slutligen når toppen är klockan ett på natten och det är stjärnklart. Toppen är stenigare än de andra topparna vi varit uppe på. När vi kliver över toppen så ser vi en lång betong-pir ut i natten och på änden av priren står en staty i form av en gubbe. Vi är framme vid CP 20 som har en bedårande utsikt där man kan se byar och städer i alla vädersträck så lång ögat når. Någon utbrister. ”I can see my house from here” Sedan bär det av nedför mot nästa TA.

I TA 5 råder ett mindre kaos. Det ligger folk och sover huller om bullar bland cykellådor och boxar. Jag lyckas hitta en funktionär och vi byter äntligen batterierna i vår icke fungerande GPS. Så nu är vi Live igen… I väntan på fix och trix passar Johanna på att ta sig en micronap i sin cykellåda. (Att sova i cykellådan är nog den vanligaste ackommoderingen inom multisport.)

Efter ca 20min i TA:n är det åter dags att sadla upp och fortsätta resan. Vi göra en kortare cykling till nästa TA utan några CP på vägen. Cyklingen tar dock några timmar då det återigen är många höjdmeter att klättra.

Väl framme vid nästa TA7 väntar kajaker. Vi packar ned cyklarna och gör oss i ordning för att ge oss ut till sjöss. Samtidigt som vi sätter oss i kajakerna kommer också gryningen. Paddlingen går bra. Jag paddlar med Mikael som liksom jag väger lite för mycket för att kajaken ska vara helt flytande. Kajaken har självläns men vi sitter ändå i några centimeter vatten medan vågorna slår in över fören.

Med en fantastisk soluppgång kommer också värmen.

Under paddlingen två stycken checkpoints, den tredje längst bort är struken det låga vattenståndet och felberäkning av tidsåtgång genomgående , vi återvänder till startpunkten och TA:n drygt tre timmar senare.

Klockan är nu tio på förmiddagen och vi måste nu fatta ett viktigt beslut. För att få tillgodoräkna oss ett resultat i tävlingen (vilket är vårt viktigaste mål) måste vi vara vid målgången innan kl: 18:00.

Vi beslutar oss för att ringa till tävlingsledningen och rådfråga dem. Tävlingsledningen ger oss uppmaningen att via cykel ta oss mot målet. Ni måste dock ta alla kvarvarande TA på vägen men inga CPn. Ni får cykla på röda vägar och navigera snabbaste vägen. Samtalet avslutas.

Göta Petter!!! Hur ska vi hinna det??? Mikael säger att tävlingsledningen sade att ”det var inga problem ca 4h cykling”. Vi ska alltså cykla via 8 TA´n och ca 18mil på fyra timmar med tusentals höjdmeter. Kan bli tufft… (omöjligt). Detta är enda gången under  tävlingen som jag känner mig uppgiven och frustrerad. Jag börjar försöka hitta andra lösningar… men vår fantastiske kapen Erik säger att ”den enda vägen är vägen till nästa TA”. Det är bara för mig att acceptera läget och Eriks order och börja trampa.

Till nästa TA går det uppför, drygt 1h cykling. När vi kommer fram så håller de på att stänga TA´n. Hade vi kommit bara några minuter senare så säger de hunnit lämna stället. Funktionärernas första komentar är. ”What are you doing here.” Det utbryter en aningen hetsig diskussion där vi försöker att förklara att vi endast har följt tävlingslednings anvisningar. De förklarar då att vi ska hoppa över nästföljande två TA och bege oss mot TA 12 där kajaksträckan börjat .De lovar dock att TA 12  ska hålla öppet tills att vi har anlänt. Med nya kartor hoppar vi åter upp på cyklarna och börjar trampa. Till nästa TA har vi tre stora stigningar och ca 80km.

Vi kör så hårt vi orkar och vi stannar endast när det är dags att byta karta eller fylla på med vatten. TA 12  ligger i staden Chavez vilket är en av områdets större städer. Vi anländer till TA 12 vid lunchtid och mycket riktigt tar en funktionär emot oss och förklarar att vi är sista laget sedan stängs även denna TA. Vi sätter oss en stund i skuggan och dricker vatten och äter chips. Vi kvitterar ut nya kartor och ser då att nästa TA endast ligger 15km bort.

Nu aningen stressade hoppar vi upp på cyklarna och trampar vidare. Klockan tickar och vi vill verkligen inte komma i mål för sent. När vi börjar närma oss nästa delmål dyker en Norcha bil upp. De stannar och pratar lite och önskar oss lycka till. När vi cyklat ytterligare någon kilometer dyker bilen upp igen. De förklarar nu att vi skall hoppa över resterande TA och istället ta oss direkt mot målet. De ger oss nya kartor som ska ta oss hela vägen. Vi sätter oss då vid vägkanten för att planera vår rutt. Sista biten går även den över ett antal toppar och mängder med höjdmeter och är ca: 45Km från där vi befinner oss.

Nu börjar plötsligt vår sista puch mot målet. Vi kan känna att vi har vittring och ökar tempot ytterligare. Solen steker nu från en klarblå himmel. Mikael navigerar som en gud och vi peppar varandra för att hålla tempo. Temperaturen på Mikaels klocka säger 42grader och svetten formligen dryper när vi går och skjuter våra cyklar framför oss i de oändligt långa uppförsbackarna. Bakom varje uppförsbacke väntar sedan en liten nedförslöpa och sedan en ändå längre helvetesbacke. När man tror att det här kommer aldrig ta slut ser jag ett litet leende på Mikaels läppar. Vad det den sista frågar jag. Vi får väll se säger Mikael och susar iväg nedför. Mellan två kullar dyker plötsligt staden där MÅLET ligger. Vi trampar den sista kilometern in i staten och jag tänker att nu har de hunnit packa ihop hela målområdet då klockan för länge sedan har passerat 18:00. Till vår stora glädje möts vi av en lång målraka och samtliga lag är på plats för att ta emot oss. Kl 18:38 cyklar vi sida vid sida med armarna om varandras axlar över mållinjen. Känslan är överväldigande och obeskrivligt… Helvete vad gött!!!

Efter målsnöret

Väl över mållinjen råder ett smärre kaos. Många är upprörda över orättvisa bedömningar och oklara regler. Alla är trötta och bussarna är på väg att åka trots att vi inte packat färdigt ännu. En lång halvtimme senare sitter vi på bussen tillbaks till Vila Pouca de Aguiar. Hjärnan är som sirap, magen skriker efter mat, tiden springer och det är oklart när, var och hur vår nästa hållpunkt ser ut i schemat. En fredspizza senare lyckas Erik och Mikael komma på bussen till avslutningsfesten. Stämningen är lite tryckt och alla är supertrötta. Våra vänner från Malaysia somnar med hakan i tallriken innan de hunnit servera förrätten. Vad Erik och Mikael konverserar kring är väldigt oklart. Arrangemanget är fint med mat, uppträdande från lokala musiker och prisutdelning. Sällskapet är tyvärr inte särskilt mottagliga, de flesta har sovit 4-5 timmar de senaste fyra dygnen. Någon timme efter midnatt har vi skjutsats tillbaks till hotellet och vi sover hårdare än någonsin tidigare.

Erik vaknar med ett ryck halv tolv. Rummet är mörkt, han är ensam och det är lite stökigt. Panik! Transfern går klockan ett, inget är packat och Mikael är bort. En svettig skjorta senare är alla samlade på baksidan. Återigen är allt upppackat, vi äter och packar igen. Trötta, men väldigt nöjda med vår prestation.

Vi är väldigt glada över allt vi lärt oss och alla vi lärt känna, Adventure Racing är mer än bara sport. Adventure Racing är något som inte går att beskriva i ord, utan något som måste upplevas tillsammans i ett lag.