Foto: Raid in France 2015

Ja, det är väl bäst att skriva något fast det tar emot.

Raid in France blev inte riktigt det äventyr jag hade föreställt mig. Jag hade förväntat mig ett olidligt långt äventyr räknat i framförallt höjdmeter, sträcka och timmar och motgångar som hunger och törst, värme och kyla, punkteringar och några bommade kontroller, något som jag förberett mig för mentalt under mycket lång tid. Jag kände mig oerhört stark på alla sätt, och minutiöst förberedd utrustningsmässigt. Vi gled igenom alla pre-race check som ett proffslag, hade svar på alla frågor och stod redo för start i väldigt god tid. Matpåsarna var packade, sorterade i lådor som skulle placeras ut längs banan. All set!

Exakt i startögonblicket började det regna lite och det tilltog snabbt. Det rörde mig inte alls, jag har varit i regn förut och vet hur jag skall handskas med det. Mer om väder, sträckorna, kontrollerna och upplevelser längs vägen kommer så småningom i en gemensam rejsrapport. Jag vill bara, utan att försvara mig, förklara varför vi valde att kliva av vårt livs hittills största äventyr. Jag har klenbrutit.

Om fötterna går sönder av blåsor, se till så att det inte blir värre. Stukar du foten, linda den hårt. Får du slut på mat, ransonera tillsammans med lagkamraterna. Får du slut på vatten, hitta nytt. Är du trött och okoncentrerad, vila. Är du blöt, se till att inte bli blötare. Är du varm, ta av en tröja eller mössa. Är du vilse, passa kartan och hitta stigen. Detta är några av de motgångar vi handskats med på RiF, och på alla tidigare rejs, men vi har aldrig haft så svårt att navigera som den här gången. Många stigar fanns inte på kartan och ännu värre, flera av stigarna på kartan stämde inte överens med verkligheten. Vi letade i timmar efter stigar och vägar, kontroller, vägövergångar, kraftledningar, hamnade snett gång på gång och varje gång trycktes vi längre och längre ner i skorna och stämplade oss själva som odugliga navigatörer som troligtvis inte bara var fel på kartan utan på helt fel tävling! Vi bommade nästa allt, kändes det som. Av och an i samma skogsdunge, euforin över att då och då hamna rätt och till och med hitta en kontroll eller check point, räckte inte till för att ta oss upp igen. Till sist gjorde vi ett otillåtet vägval för att komma vidare, bara det är ett tecken på uppgivenhet. Efter att ha brottats med kartan ytterligare några timmar, med ytterligare ett avsteg från road book för att nå nästa växlingszon var humöret knappats på topp. Vi cyklade in och möttes av funktionärernas högst tveksamma besked om fortsättningen, till att börja med var nästa sträcka struken eftersom vi varit för långsamma. De pratade också om flera andra sträckor som strukits på grund av det dåliga vädret. Vidare skulle vi bara vänta på ytterligare besked från tävlingsledningen. Tankarna snurrade – var vi diskade nu på grund av vägvalen? Hur många sträckor har de strukit för oss, om vi får fortsätta alls? OM vi får fortsätta, hur kommer det gå med navigeringen? Att ständigt vara vilse främjar inte precis lagandan heller. En liten filur började surra i innerörat att det kanske vore skönt om vi inte fick fortsätta ändå…

Efter en stunds slummer i torra kläder under en presenning kom beskedet att vi skulle packa ihop cyklarna och om 90 minuter skulle vi bli skjutsade till nästa cykelsträcka för fortsättningen. Min första tanke var besvikelse över att de inte tagit oss av banan, hade de missat våra regelbrott!? Nästa tanke, ska vi ut och cykla igen!? Vi som är jordens sämsta navigatörer, ska vi ut och bära cyklarna i riset i ytterligare 14 timmar!? Jag kom på mig själv leta efter ursäkter att inte fortsätta. Efter ett en lång, sansad diskussion valde vi att kliva av utan att alla var överens om anledningen, alla besvikna.

Av detta har jag lärt mig massor. Jag har aldrig tidigare brutit ett lopp, aldrig ens stött på filuren som planterade idén om att bryta i min hjärna, detta är troligen en av de absolut viktigaste erfarenheterna som jag tar med mig. Filuren ger ett rus av lättja, målar upp bilder av en varm dusch, god mat, rena kläder och djup sömn i en mjuk säng, men ger en fruktansvärd baksmälla som vara väldigt länge. Det är svårt att sluta tänka på ögonblicket då brytningen blev ett faktum, det slår mig gång på gång. En annan sak att ta med sig är att tävlingarna i Adventure Racing World Series ÄR de svåraste tävlingarna i världen. Vi hade fel bild av vilka utmaningar vi skulle ställas inför och hade garanterat en något naiv inställning till navigeringen, när vi ser till övriga lag hade många minst lika stora problem som vi. Vi skall också ta med oss allt som vi gjorde rätt – fysiskt var vi jättestarka under våra 31 timmars tävlande, planering av allt från ombyten, mat, utrustning, förbruknings- och reservdelar fanns allt på plats precis där det behövdes. Och vi var inte så dåliga navigatörer, alla hade samma problem. Det var många lag som hade felaktigt genomförda sträckor med som körde vidare ändå, och det är klart att det är så det skall göras. Vi var knappast där för att vinna, utan för att få ett rejält äventyr. Sedan är det klart att det bär emot att fuska.
Under rejset upplevde vi flera gånger att vi var fem individer i laget utan att kunna definiera den femte, kanske var det tanken på att bryta som följde oss. Jag kommer aldrig någonsin släppa in den igen, det är inte värt det. Det är inte skamligt att bryta, men det är det faktum att vi aldrig kan få veta vad som hänt om vi fortsatt svider ordentligt.Nya tag! Jag är oerhört taggad att komma iväg igen, jag skulle kunna starta om imorgon. Nu måste jag släppa den dåliga känslan, hitta en ny utmaning och fokusera på den.Kör hårt!//erik