Ja, hur skriver man en race rapport från Ironman i Kalmar? Jag blev tillsammans med över 2000 andra hjältar en Ironman. Tack Wästbygg IF för att ni gjorde det möjligt, och tack Race & Shine Sports Club för coachning och pepp. Det här inlägget handlar inte om mitt rejs i Kalmar, utan om min upplevelse inför.

Den här bloggen har varit lite slumrande under lång tid med några få livsglimtar då och då. Jag startade den en gång för att berätta om mina äventyr som multisportare och i det försöka inspirera dig till att nå dina mål, oaktat om ditt mål är av idrottslig karaktär eller något helt annat. När jag sedan lämnade Stockholm och multisporten för ett par år sedan famlade jag efter ett nytt kall, och fick tag i triathlontråden. Tidigare hade jag provat en olympisk distans i Stockholm, tror att det var 2012. Det var kul, men inget jag fastnade för – mest ett vilset inspel på vägen mot en Svensk Klassiker. Jag har under året blivit allt mer fäst vid den nya sporten och efter helgens äventyr i Kalmar har den snärjt mig fullständigt. Ironman i Kalmar anmälde jag mig till redan i oktober 2017 och skulle bli det ultimata kraftprovet utan att riktigt veta vad det innebär. Lite som en klassiker, fast allt i en följd och utan skidor.

Simning var nytt för mig. Cykling i skogen är mammas gata, landsväg är jag bekant med, men tempocykling är något helt nytt. Detsamma gäller egentligen löpningen där jag är stark backlöpare, både uppåt och neråt, och att lufsa timvis i skogen är inget nytt. Men att springa både snabbt och långt har jag aldrig tränat på.

Efter att ha genomfört ett antal kortare tävlingar under våren och sommaren, upp till halvdistans, hade jag fått skaplig koll på min kapacitet. Jag har dessutom överträffat mina förväntningar med råge vilket egentligen bara inneburit att kraven på mig själv inför Kalmar satts allt högre. Min bästa placering blev i Jönköping där 4.45 gav mig en 37e plats i min åldersgrupp av 231 som passerade mållinjen. Några omkring mig ifrågasatte satsningen på full distans när det gick så bra på halva. Befogat kanske, men årets mål är att fullgöra full distans, oavsett placering och tid.

Nåväl. Efter 10 månades träning, tester, träning, tester och träning var det så dags.

Det är torsdag och jag blir upplockad av mina kollegor och medtävlande från Wästbygg IF. Tre timmars svammel i bilen med pepptalk, strategier och stories som vi fått från andra under året. Alla tre i bilen är nybörjare, otroligt hur mycket vi hade att berätta om något vi inte visste något om. Lika engagerade som nervösa. Väl i Kalmar börjar det stirriga springet som skall pågå mer eller mindre oavbrutet fram till starten två dagar senare. Massager, incheckning på hotellet, äta, packa, äta, packa om, provcykla, äta, provspringa, äta, proväta… och så försöka sova lite. Pappa kom under torsdagseftermiddagen och vi hjälptes åt att förbereda de detaljer som inte kändes helt klara. Pappa ska vara min personliga langare, tror att han är mer nervös än mig. Kanske är det min multisportserfarenhet som hjälper mig, men jag ser mig själv som lugn och förberedd i relation till många andra runt omkring. Torsdagen avslutas med tävlingsmöte för alla tävlande och sedan sen middag innan dagen är slut.

Fredag. Dagen innan rejs. Troligen en av de längsta dagarna som finns med ett enda mål för dagen – att lämna in utrustningen till växlingsområdet med hyfsat rätt grejer. Vi är tidigt uppe och simmar. Race&Shine har bestämt klockan sju. Vi vaknar tidigt, frukosten är stängd. Jag byter om till tävlingsstassen och pappa följer med till piren. Vi har fem minuter att gå och är på plats en halvtimme innan. Vi spejar i morgondiset efter bojarna och försöker förstå hur simningen skall gå nästa morgon. Banan känns solklar, och oändligt lång. Väl i vattnet känns det lite mer överkomligt. Vi simmar ut och kollar riktmärken vilket är bra, navigeringen har ju varit riktigt kass för min del. Tack Mattias, detta korta pass lät mig antagligen spara flera minuter på tävlingsdagen. Efter simningen blev det äntligen frukost. Förmiddagen spenderades på ett Kalmar Länsmuseum, nästgårds till hotellet, vilket var ett jättebra och intressant tidsfördriv. Fika, mat igen och lite sista minutenshopping till energiplanen innan det blev lite vila och till sist incheckning i växlingsområdet. Pappa passar på att kolla Kalmar Slott och han skiner som ett barn på julafton när vi ses igen på kvällen. Vi delar ett genuint intresse för gammal byggteknik, hantverk och gamla byggnader, bevarande och restaurering av gamla grejer och historia i allmänhet, och jag måste hålla med pappa om att de verkligen lyckats i Kalmar – en otroligt vacker stad, så fint bevarad med historia som talar i varje hörn. Vi avslutar dagen med middag med Wästbyggsgänget och forsätter stimma om tider, spekulerar, hoppas och planerar. Pappa som fått uppdrag av mig att langa energi till mig på några bestämda ställen vid uppskattade tider och också nervös. Stämningen är god. I tyst koncensus har vi accepterat att vi är nybörjare, att vi har tränat klart, förberett oss under lång tid och att vi inte kan påverkar resultatet mer än att göra vårt bästa. Det är det som måste vara vårt individuella mål.

Lördag och klockan ringer 04.45. Frukosten har redan varit öppen ett tag, men jag känner mig lugn och prioriterar lite mera sömn än flera andra. Jag har ätit ordentligt dagarna innan och är inte särskilt hungrig. Jag studsar upp och vet precis vad jag skall göra fram till klockan sju då starten skall gå. Tar på mig mina skönaste skjorts och träningströja och smiter ner till frukosten. Äter lite, matsalen är full trots att klockan är fem. Klar med frukosten och blir ordentligt nödig. Perfekt. Häller i mig lite mer kaffe för att få bättre fart och hoppas att den stundande visiten på herrarnas skall bli dagens enda. På med rejsdräkten och våtdräkten upp till midjan. Tröja och goretexjacka på överkroppen – tänker att det kommer bli skönt efter målgång. Pulsband på, och väskan är packad med flaskorna som skall sättas på cykeln, kedjeolja, badmössa och simglasögon. Pappa följer mig till växlingsområdet och jag kollar hur utrustningen klarat natten och preppar cykeln med olja och dricka. Vidare ner mot starten och vi har gott om tid. Om man inte skulle bli nödig såklart. Jag vill gärna när proffsen startar och höra Kenta Gustafsson sjunga om hur stark han är just idag. Men nöden har ingen lag. Köerna till raden av bajamajorna sträcker sig halvvägs till Karlskrona, så jag smiter iväg till ett hotell i närheten där betydligt färre väntade med korslagda knän. Det tar ändå tid och jag får mer eller mindre springa direkt till startfållan när väskan med ombytet slängts i den rågade tunnan. Jag har funnit min plats i kön som en sill i stimmet och väntar nervös, men förberedd, på att startskottet skall gå. Det smäller till och fokusering blir total. Glasögonen sitter på och jag gör klart för att starta klockan på aktiviteten Triathlon.