Det har gått ett tag sedan jag skrev senast. Vinterträningen är avslutad och jag har hunnit riva av ett ett träningsläger i Mallis samt ett antal tävlingar, mer eller mindre planerade, i både MTB och triathlon. Och Göteborgsvarvet såklart.

Foto: Stefan Simonsson. X-Cup Vallåsen gav en 4:e plats i startgruppen

Det är skönt att vara nybörjare, för då är kraven på mig själv inte så stora. Visst kan jag drömma om tider, och placeringar, men allt är just drömmar när jag inte har något att referera till när det väl är tid att pröva vingarna. Jag har sedan länge satt ett mål, har haft hyfsad koll på bäringen genom tester och hård träning, men det är först nu som jag pejlat in min position på riktigt efter att ha genomfört bland annat två Ironman 70.3, en i Helsingör och en i Jönköping. Målet jag skriver om är långsiktigt och drömmen en kvalplacering till VM i Ironman 140.6 på Hawaii. Då krävs är en top 10-placering, kanske än bättre, i min åldersklass på en av fulldistanstävlingarna i serien, exempelvis i Kalmar. Men, i år skall jag hålla prestationskraven nere och motivationen uppe, jag är fortfarande nybörjare.

Att simma 1.9 km kändes för ett år sedan rätt tufft. Att crawla sträckan var inte att tänka på. Trägen vinner och jag har nu genomfört sträckan på tävling två gånger på 35 respektive 36 minuter. Helsingör hade en ganska knicksig sträcka med massor av svängar. Jönköping var raka motsatsen, en spikrak bana, först åt ena hållet, sedan tillbaks. Jag däremot, simmade som en orm – ganska snabbt, men också från sida till sida i banan, och avhandlade därav ett hundratal meter mer än de flesta andra. Jag bedömer ändå nu att jag faktiskt kan simma och dubbla sträckan skrämmer mig inte.

Att cykla 90 km är för mig inget nytt. Men att göra det småhungrig efter att ha simmat en halvtimme, ihopfälld som en armékniv på en tempocykel, dessutom asfort, men inte fortare än att det går att springa ett halvt marathon efteråt, är helt nytt. Att få ihop alla dessa parametrar går nästan inte på ett träningspass. Första gången jag tränade på detta var i en tävling i Helsingör som inte var mindre än EM i Ironman på just 70.3-distansen. Det gick bra. Riktigt bra om jag själv får döma. Med en snittfart om nära 39 km/h i 2 timmar och 19 minuter hade jag den 30:e bästa tiden i min åldersgrupp. Ett besked som inte bara betyder att det finns tryck i benen, utan också att jag sitter bra på cykeln och har kraft för hela sträckan. Jag visste att jag är hyfsad i sadeln, men att det skulle bli en så framskjuten placering var en positiv överraskning. Tre veckor senare i Jönköping kände jag mig oerhört stark i de inledande backarna och tog i ordentligt utan att pulsen gick i taket. Bra med kraft på mätaren och jag körde om cyklist efter cyklist. Precis som i Helsingör var det väldigt få som körde om – ända tills det dyker upp en domare på motorcykel och visar upp ett stort, gult kort och ropar något på engelska och delar ut en ”varning för farlig omkörning”. Det blev gult på mig, och efter lite lugn cykling och resonemang med domaren blev det fullt ös till strafftältet och 30 sekunders påtvingad vila. Upp på hästen igen och fullt ös till nästa växling. Det hela resulterade i ett makalöst resultat – 13:e bästa cykeltid, inklusive straffproceduren, efter 2 timmar och 23 minuter på en mycket tuffare (och vackrare!) bana är den på EM. Effektmätaren visade att jag trampat några watt hårdare än tidigare. I cyklingen är jag på mammas gata, så med övning på långa distanser för att klara av sittställningen under lång tid kommer 180 km inte vara några större problem.

Halvmaror har jag gjort några stycken, och ganska många träningspass över 25-30 km, men inte så ofta på tid på senare år. Utvilad och formtoppad gjorde jag dock Göteborgsvarvet i år på 1.33, ett ordentligt personligt rekord även om jag ville mer. Det fick ändå bli ett slags utgångsläge och har hoppats på att avsluta triathlontävlingen ca 10 minuter över det. I Helsingör fick jag håll under tre kilometer men avslutade med 1.45, och efter den vidunderliga cyklingen i Jönköping drämmer jag till med 1.40. Kan knappt fatta hur det gick till!

Det jag inte skrivit om är växlingarna, men det är kanske det jag övat på mest som multisportare. Håll det enkelt! På Ironman’s arrangemang får alla lika dana röda och blå plastpåsar – en för första växlingen, en för den andra. Jag har sett att många hänger upp tunga, knökfulla påsar, men jag undrar vad det är däri? Min egen plan har blivit att ta min påse och tömma innehållet på marken. Lägg i det du inte längre skall använda och häng tillbaks den. Det som ligger på marken skall med på nästa sträcka, så ta det med dig, på dig eller i dig och dra vidare. Jag sölade bort en minut på andra växlingen när jag glömde klockan på cykeln och fick springa tillbaks och hämta den.

Det är svårt att jämföra olika tävlingar bara med tid. Jönköping hade en lättare simning – förutsatt att man kan simma rakt, tuffare cykling med ganska mycket backar, marginellt backigare löpning men annars snabbare bana med färre kraftiga svängar. Växlingarna i Helsingör var betydligt snabbare med en ganska kort löpning från simningen till cykeln, och en riktigt snabb växling till löp eftersom vi inte ens behövde hänga tillbaks cykeln. Jönköping hade ca 3 minuter barfotalöpning till cykeln och sedan tillbaks genom cykelområdet tillbaks till påsarna inför löpningen.

Att med allt detta sammantaget ändå lyckas slipa tiden med två minuter på tre veckor är i mina mått en enorm framgång. Även resultatlistan talar sitt språk – en förbättring från 64:e till 37:e plats. Och jag vet redan nu flera saker som skulle kunna göra mig ytterligare någon minut snabbare utan att egentligen förbruka mer energi.

• Jag skall öva på att simma rakt – hur svårt kan det vara att simma från boj till boj?
• Jag skall inte dra på mig varningar på cykeln – se var du kör…
• Jag skall inte glömma grejer på cykeln – eller skaffa en klocka som får sitta kvar

Det är skönt att vara nybörjare, då är det lätt att utvecklas och bli bättre. Nästa gång är det dubbla distansen med allt som det innebär och jag är nybörjare igen. Jag har ett högt syreupptag, en stark motor som kräver mycket bränsle. Jag har under tävlingarna övat på att äta mer än vad jag tror att kroppen behöver för att se vad magen klarar. Hittills har det gått bra – ingen energidipp och inget magkrångel. Men vem vet hur det går på dubbla distansen? Det får vi veta i Augusti. Till dess blir det massor av träning – mängd framför intensitet, för i Kalmar blir det långt på riktigt!

Till sist hade vi en superfin helg med familjen i Jönköping, och jag fick lov att följa min stora tjej på sitt första nummerlappsevent. En superbra insats av henne att trängas med alla andra coola barn och vilsna föräldrar. Fick känslan av kalvar och kor som trängs i en lång fålla mot hagen. Väl framme väntade belöningen – en guldmedalj! Grattis Linnea!

Nu är det semester, umgänge, lite resor, besök och träning i veckorna fram till Kalmar. Tack familjen för att ni orkar!