Det är bara att laga efter läge, gråt inte över spilld mjölk, börja gräva där du står… finns nog hundra uttryck till som betyder precis samma sak.
Igår kraschade en av familjens telefoner – telefonen med bland annat 90% av familjens fotografier från det senaste året. Det finns ingen säkerhetskopia och på ett ögonblick försvann nästan alla fotografier sedan innan vår yngsta dotter föddes. Nästan allt är borta. Så fruktansvärt trist och sorgligt eftersom varje fotografi var förknippat med minnen och engagemang. Som allt annat kan även detta ställas i perspektiv till annat, men i stunden kändes det som att det var något mer än bara fotografier som lämnade oss.
Vi tänkte redan tidigt i höstas, jag och min fru, att vi borde göra en insats för livet då många omkring oss drabbats av större olycka än förlorade fotografier. Hösten är en tid fylld av engagemang med alla sorters galor, insamlingar och uppmärksammande av all världens elände. Flera i vår närhet har under året drabbats av cancer, allt från barn som just börjat livets resa, kollegor mitt i karriäen, till dem som blivit äldre och hunnit med fantastiskt mycket fint. Det som imponerar på mig är inställningen, framförallt hos dem som drabbas, men också dem i den allra närmaste kretsen. Jag imponeras av viljan att vilja leva så länge man lever, oavsett om det är kort eller långt kvar. Viljan att genomlida alla fruktansvärda behandlingar för att få några bra dagar till. Vid sidan av det personliga är det engagemanget i vården för något utöver det vanliga, det är helt otroligt vad som åstadkoms tack vare all forskning.
Jag ser sällan på TV, känner mig ofta bortkommen när mina vänner pratar om TV serier, filmer, kändisar, talangjakter och TVsända tävlingar av alla slag. Men idag sänds en gala kring Diabetes som jag inte tänker missa. Jag vet inte mycket om programinnehållet, men jag har lärt mig väldigt mycket om sjukdomen som drabbar allt fler i allt snabbare takt, många är dessutom sjuka utan att veta om det. De flesta känner inte till diabetes mer än som sockersjuka som behandlas med insulin. När någon nära drabbas får man snabbt en lite annan bild, en bild av livslång medicinering, dagliga kontroller, uppföljningar och justeringar. En sjukdom som gnager på varenda organ i kroppen om den inte kontrolleras och styrs med 100% ansvar hos den drabbade och/eller deras föräldrar.
Min satsning på triathlon kräver oerhört mycket tid, pengar och tålamod, och jag känner mig ibland obekvämt självcentrerad när jag lägger så mycket tid och resurser på mig själv. Jag ville göra något för dem som har det tufft och starta en insamling, tillsammans med min fru, som med sin färska diabetesdiagnos även hon bestämt satsa på triathlon, bland annat i kampen mot sjukdomen. Men varför skulle någon skänka pengar till vår insamling, och vilken organisation skulle vi välja? I jakten på inspiration och idéer upptäcker vi att det redan finns otroligt många små och stora jättefina insamlingar till en rad organisationer. Istället för att starta ytterligare en har vi valt att stödja några, något vi är väldigt stolta över. Om många ger ett litet bidrag gör vi stor skillnad tillsammans.
Jag är oerhört tacksam för att vi har det vi har och för allt som görs för att vi ska kunna fortsätta göra det vi gör i ett långt och gott liv. Jag köper några armband, odlar en mustash och sätter in en slant för att fler skall kunna göra samma sak. Självklart skall jag stötta min fru i sin idrott, min stora hjälte.
I varje stor eller liten kris skall vi lära oss något. Idag skall vi lära oss att inför framtiden säkerhetskopiera våra bilder, som den här mustaschselfien till exempel.
Vi stödjer
- Movember Foundation, mustaschkampen mot Prostatacancer genom ett bidrag och att bära mustasch i november
- Ung Cancer genom att köpa och bära Fuck Cancer armband
- Barndiabetesfonden genom att köpa och bära Fuck Diabetes armband.
Nog med elände. Nu lever vi livet och gör det vi älskar med dem vi älskar.
Ahlstens 