Wow, vilken månad. Beslutet att satsa på triathlon, Race&Shine och Ironteam, tränings- och uppstartshelgen med dem, att gå från i stort sätt ”baddaren” till att faktiskt simma på ett hyfsat värdigt sätt. Fystester i Göteborg som bjöd på oväntat positiva besked med riktigt lovande utsikter och ett träningsprogram av guds nåde.

Jag är nu inne i min andra träningsvecka där Race&Shine och Aktivitus coachar, och delvis på min begäran har träningsdosen nu ökat en del, nästan till det dubbla i tid räknat. Tränade jag lite innan, eller har jag fått mer tid? Nä, varken eller skulle jag tro. Passen är både fler och längre för att stärka de svagheter jag bär på, och när proffsen säger vad som krävs är det lätt att följa. ”Halvhjärtat duger inte” var ett villkor i familjen för att få köra den här satsningen, men inte på bekostnad av vad som helst. Sedan tidigare har jag en tydlig ambition att träna smart i form av att planera in träning när den passar, och dessutom träna rätt grejer för högst utbyte mellan nedlagd tid och resultat. Mer om det och livets prioriteringar i ett annat inlägg kanske, men det finns faktiskt mycket tid att tillgå, utan att för den sakens skull sätta jobbet eller familjen till sidan.

Kortfattat visade mina tester att det finns en oerhörd kapacitet att plocka ut, om jag bara tränar fram den. Utan att förstå allt om laktattröskel, mitokondrier och syreupptagningsförmåga, har jag fått en bild av att jag blivit en lastbil med stor motor men bara ettans, kanske tvåans växel. En onödigt stark motor i relation till utväxlingen – eller fel växel i relation till kapaciteten. Man kan fråga sig flera saker kring hur det blivit så, men jag frågar mig bara – hur bra kan jag bli och hur når jag dit? Svaret är träna, mäta, justera, träna, mäta, justera… Trist kanske, men jag gillart. Hur långt det räcker vet däremot ingen, ännu.

Efter träningshelgen i Örebro då jag träffade flera inspirerande Ironteam medlemmar med hundratusentals timmar av sammanlagd triathlonerfarenhet i träning och otaliga prestationer på både hel- och halvdistans, kunde jag efter idogt lyssnande skapa mig en idé av vad jag skulle vilja prestera i Kalmar i augusti. Ja, alltså sett till de tre disciplinerna, löpning och cykel i synnerhet. Det är sedan inte svårt att omsätta detta till vad ett fysiktest skall visa för att se om där finns någon chans att hänga med. När det första testet nu är gjort visar det att jag redan hade den kapacitet som krävs för att klara mina önskade tider. I varje fall för löp och cykel och med minsta möjliga marginal. Allt är såklart väldigt teoretiskt, men det är sånt jag går igång på. Jag motiveras oerhört av parametrar som går att mäta och förbättra, såg den här formen av coachning passar mig precis. All träning är inte kul per se, en hel del kan vara riktigt tråkiga för de flesta. Om jag förstår hur träningen påverkar mina parametrar på kort och lång sikt kan det plötsligt bli inspirerande att sitta en timme eller två på cykeln ensam i hemmagymmet och pressa kroppen till nivåer som tidigare inte varit möjligt och följa hur puls, presterad effekt, upplevd ansträgning osv, förändras och förhoppningsvis förbättras från pass till pass.

Simningen får vara ett eget kapitel tillsvidare, men att den förmågan kommer att utvecklas är utom allt tvivel, och jag har redan kommit en bit på väg även om målet är en bit bort. Det tempo jag strävar emot har jag ännu bara lyckats hålla på mina 25-meters intervaller, kanske för att bassängen inte är längre… jag är helkass på vändningar och har fortfarande bassängvatten i bihålorna efter att ha försökt voltvända ett dussin gånger för ett par dagar sedan. Jag kunde vid tillfället bara konstatera att jag blir ca 10 sekunder långsammare (!) om jag voltvänder, så jag slutade med det igen. Allt har sin tid, vändningarna kan jag öva på när simningen sitter ordentligt mellan bassängändarna.

Peppen är enorm inför kommande övningar. Imorgon väntar en timme på cykeln med massor av hårda intervaller med kort vila samt 3600 meter i bassängen senare på kvällen. Det skall bli superkul för jag vet att gör mig starkare. Jag vågar ännu inte uttala något mål, varken i tider eller placering, kanske inte ens gör det innan IM Kalmar är avklarat. Innanför ögonlocken börjar dock målbilderna ta form. Upploppet och målportalen, musik och hejarop. Endorfiner, utmattning och glädjerus. Siffror som visar tid och placeringar. Eftersnack, nördiga analyser och efterfest. Jag längtar.

Nu blir det till att träna långt och hårt eller jättelångt och lätt istället för kort och jättehårt som jag så ofta gjort när jag kommit in i en ny våg av träningslust.  Planeringen är redan lagd för hela november månad och det skall bli grymt häftigt med lite nya, enklare tester därefter för att se vad som hänt.

Mot nya höjder!

//erik