Att engagera mig som frivillig sjöräddare har lockat i många år, men har alltid trott att det skulle vara något svårt och övermäktigt, något för superhjältar. Men vad är det som lockat? Svårt att säga, kanske att få göra samhällsnytta och åka båt på samma gång, utan att det kostar något mer än en del av min tid. Nu vet jag att det handlar om så mycket mer.

Det är båda sant och inte sant. Det är jättelätt att börja. Allt startar med en ansökan och fortsätter med ett informationsmöte. Jag såldes direkt in i det frivilliga – man får ägna hur mycket tid man vill, det finns massor av likasinnade engagerade frivilliga som ödmjukt delar med sig av kunskaper och erfarenheter, det finns massor av fina utbildningar att gå utan kostnad. Ingenting kostar, och man får inget betalt.

Det som kan vara svårt är att få till all den tid som jag skulle vilja lägga. Mitt jourlag är min andra familj, och vi ställer solidariskt upp när det är tid för oss vara jourhavande räddningsman. Den stora uppoffringen gör min familj som låter mig vara max 15 minuter från stationen var tredje vecka, dag som natt, vardag som helgdag.

Belöningen är delad i framförallt två delar. Den ena delen kan kopplas till vilken fritidsaktivitet som helst – vi är ett gäng som tillsammans får träna och utvecklas för att bli den allra bästa båtföraren, knopknytaren, tröstaren – Sjöräddaren. Den andra delen är kopplad till superhjältedelen. När vi hämtat in en båt som ligger och driver strax utanför hamnen som just denna dagen glömt både åror, reservdunk och ankare, är det väldigt lätt att vara superhjälte, med en rejäl portion tacksamhet och lovord som betalning. Ibland blir det dock lite mer allvarligt, och vi blir sjöräddare på riktigt. I februari förra året fick vi ett larm som resulterade i en insats som senare uppmärksammats. Vi som deltog i insatsen belönades med insatsen för Årets Sjöräddare, men den största upplevelsen var att kunna krama om haveristen en vecka efter olyckan som otroligt nog var helt återställd.

Läs mer om den insatsen här: Årets Sjöräddare kommer från Lomma

På två år har jag vuxit från knappt veta något om Sjöräddningssällskapet, till att bli en mycket mer komplett sjöman, räddningsman och till sist befälhavare. Jag har säkert kvalat in som superhjälte tillsammans med mina kollegor ett 50-tal gånger också.

Tack alla som gör detta möjligt, inte minst min familj. Tack också alla ni som tror på idén om frivillighet där nedlagd tid betalas på annat sätt än pengar.