Precis som i fjol blev jag sjuk ca två veckor före start. Jag hoppas på att det var ett hjärnspöke som satt sig en lymfa i halsen, vilket vore högst rimligt – tanken på 75 km terränglöpning är en utmaning som skulle ge de flesta lite feberfrossa. Kroppen svarade högljutt motsträvigt på träningen i form av skenande puls, urusla tider och feberfrossa. Sjukdomen var ett faktum. Ett mesigt virus hade satt sig i halsen, luftrören och bihålorna. Det var en sån där riktigt irriterande sjukdom, jag var ju bara lite sjuk, lite för sjuk för att träna, lite för sjuk för att orka fixa med allt hemma, lite för frisk för att gå med på att i god tid kasta ih handuken inför tävlingen jag laddat för i nästan två år! Det var ett så mesigt virus att det inte bet på någon annan än mig.

Det var ju jag som var mesig – hård träning under lång tid och en diet bestående av ägg och kvarg ger de bästa förutsättningarna för mesiga virus att få fäste…

Med lite distans till den tillfälliga misären finns det väldigt mycket positivt i det. Jag har fått vara frisk väldigt länge, och skulle jag planera en sjukdom i vinter var väl detta ett kanontillfälle. Min fru opererade bort halsmandlarna samtidigt som jag blev sjuk, en herrans tur att det inte drabbade henne! Hon hade ju sina besvär ändå, som grädde på moset har hon en båtbensfraktur och därmed ena armen i paket. Och med två utslagna föräldrar var det en välsignelse att vår dotter var piggast och höll humöret uppe.  När fick ställa in Ursvik Ultra eliminerade jag risken att skada mig och jag kan dessutom hoppa över den återhämtningsvecka som annars varit ofrånkomlig.

På tävlingsdagen kände jag mig tillräckligt frisk för att testa lite igen och fick ett par fina timmar i Ursvikskogen på cykel. Testade bland annat tävlingsspåret som nu var täckt med snö(!). Det kändes fint, men pulsen stack iväg så fort det blev lite mera motstånd.

Mikael, vår lagkamrat, var också anmäld och skulle starta. Högst tveksamt till att fullfölja loppet, men han hade en plan för hur loppet skulle genomföras. Nästan alla i laget samlades hemma hos oss i pastafrossa och pepptalk innan, och de flesta skulle vara med och hålla farten, i varje fall ett varv. Jag som bor så nära erbjöd mig att ta ett av de senare varven, så mellan Mikaels 45:e och 60:e kilometer följde jag honom längs banan vilket var väldigt inspirerande. Hissnande antal kilometer, men han höll upp farten nästan exakt enligt plan. Det var en häftig upplevelse att få följa med i hans bubbla och på nära håll se vad han fokuserar på och hur hanterar sig själv och banan under loppets troligen jobbigaste parti. Bilden visar ett av de tillfällen längs banan han bestämt sig för att vid varje passering pressa i sig energi, oavsett om det verkar möjligt eller inte. Fanatisk dedikering som resulterade en fin placering i tävlingen som för de flesta inte går mot klockan. De tävlar mot sig själva och sina hjärnspökena, bristen på energi och vätska, backarna, värmen och kylan, tröttheten, smärtan av trötta fötter, muskler och leder och inte minst – viljan att ta sig i mål.

Nåväl – jag har lärt mig massor, bland annat att gå vidare och fokusera på nästa mål. Nu väntar ett träningsblock med massor av cykling och långa, hårda pass. Detta blir en utmaning jag aldrig ställts inför innan. Löpning och pappaledighet har funkat jättebra av den enkla anledningen min dotter kan följa med under träningen. Nu kommer ännu större krav ställas på planeringen för att lyckas. Detta har jag garanterat inte skrivit färdigt om.

Nästa tävling går på västkusten i slutet av maj med bland andra Mikael i laget. Innan dess väntar massor av spännande träning, både individuellt och i laget, tester, semester, fler träningsblock och kanske till och med någon tävling.

Kör hårt!