Det var längesedan jag skrev nu. Väldigt längesedan. Det har varit en hektisk vår och sommar på många plan. Massor och tävlingar och äventyr, vi köpt radhus, sålt lägenheten, flyttat till andrahandsboende och magasinerat allt bohag, varit på semesterresor och umgåtts med vänner och jobbat massor. Jag har minskat på träningen under sommaren, egentligen ända sedan juni. Jag skrev då om en mental trötthet som bet sig fast ordentligt, faktum är att den satt i ända till säsongens stora mål; Stockholm Extreme tillika Svenska mästerskapet i Adventure Race. En god grund som jag trots allt underhållit väl under juli och augusti gjorde att jag kunde genomför tävlingen på ett bra sätt.

Nu känner jag jättelust inför nästa säsong, men också inför ljusglimtarna i höst- och vintermörkret, såsom exempelvis Stockholm Rogaining i november. Eller Ursvik Ultra som kan räknas till en av vårens utmaningar.

Men varför fortsätta då? Jo, för att jag gör stora framsteg och det ser jag enorm glädje i! Mitt fokus under året har varit den långa multisportcupen, tre stycken tuffa tävlingar med en beräknad vinnartid på omkring 24 timmar. Jag har, till skillnad från många, lyckats få godkänt resultat på alla tre på omkring 29 respektive 36 och 27 timmar. Placeringsmässigt inte lysande, men det har för mig blivit väldigt tydligt att utmaningarna är fler än de fysiska i form av styrka och kondition. Svagheterna sitter i utrustning, förmågan att navigera, äta riktigt för att hålla magen och humöret i schack, planera växlingar och strategier för att i laget hantera varandras svackor vi inte lyckas undvika under sträckorna, och mycket annat. Efter Stockholm Extreme mådde jag oförskämt bra i kroppen vilket jag tolkar som ett fantastiskt besked inför kommande säsong. Läs om vårt äventyr (och mycket annat) på http://www.teamcrescentadventure.se.

Det är åter struktur i vardagen, semestrarna är slut. Trycket på jobbet är hårt men kontrollerat. Jag börjar cykelpendla de 22 kilometerna till jobbet, varvar med löpning ett par gånger i veckan Det är i varje fall min högst rimliga ambition. Bilen som vi använt under sommaren skall ställas av, något som skänker mig en större känsla av frihet; slipper bilköer och parkeringsjakt. Båten jag kraschade i Åre är på lagning, ett projekt som tidigare bara kändes deprimerande och hopplöst. Jag ser verkligen fram emot att få paddla min båt igen i höst och i vinter.

Min dotter växer och blir större och äldre, inredningen har nu fått flyttas upp ett steg i bokhyllan. Hon skall resa sig mot allt som är möjligt och omöjligt. Hon har dessutom varit ute med mig och sprungit lite i skogen hängandes i en bärsele på ryggen, och hon verkar gilla det. Om bara sex veckor går jag hem på pappaledighet och vi får styra varandras vardag i minst ett halvår. Jag ser verkligen fram emot detta, en ny fas i livet för oss båda. Jag har svårt att föreställa mig hur denna tid kommer att bli, men det är klart att det finns stora ambitioner om lek och äventyr tillsammans.

Imorgon vankas fysiska tester för alla i laget med efterföljande planeringsmöte inför säsongen som kommer, både vad gäller träning och tävling. Jag har en hyfsad plan för vad jag vill åstadkomma. Det finns ett antal tävlingar där jag vill delta, antingen för att prestera eller bara för att förskansa mig viktig erfarenhet, men jag har också vissa specifika delar där jag särskilt vill utveckla mig och mäta mina framsteg. En erfarenhet av säsongen är att det krävs mer än vad jag kan ge för att snabbt göra stora framsteg i alla grenar. På två år har jag förbättrat min tid på halvmarathon med 15 minuter. Min cykling har om möjligt gjort ännu större framsteg även om jag inte lyckats mäta detta annat än med klocka och effektmätare på gymmet. För året gäller det att åstadkomma samma utveckling i paddlingen. Idag saknas massor av erfarenhet, styrka, balans och uthållighet. Det skall bli intressant att se vad jag skriver om ett år.

Kör hårt!