Det har snart gått tre veckor sedan Haglöfs Åre Extreme Challange gick av stapeln för 18’e gången. Ett fantastiskt arrangemang som innefattar allt man kan önska sig. – Teknisk paddling, teknisk löpning både uppåt och nedåt och teknisk cykling på alla underlag. Dessutom en vidrig distans – lite för långt för att för att orka köra på maxfart hela vägen men lite för kort för att hinna ta det lite lugnt någonstans. Sverige har idag fått ett antal fantastiska multisportare som inte fanns för några år sedan. Det är atleter som matchar Sveriges elit i de tre grenarna var för sig.

Jag kom till Åre knappt en vecka innan start, dels för att gå kurs i forspaddling, vilket krävs för att delta i tävlingen. Jag ville även testa de övriga sträckorna, om sanningen skall fram visste jag inget om tävlingen innan vi kom till Åre. Jag visste i vilken ordning sträckorna skulle avhandlas, men inte hur långa eller hur svåra de var. Detta är visserligen något som ganska ofta är okända parametrar inför en multisporttävling, men inte ÅEC. Jag hann ta mig igen första forsen två gånger med instruktör i en forskajak. Cyklingen hann jag också igenom en gång. Det blev även en tur till Åreskutan för att inspektera snöläget efter ovädret som inföll strax innan midsommarafton.

Jag har tyvärr inga bilder, delar istället en fin film med bilder från första och sista sträckan.

Starten

En fantastisk morgon, soligt, blå himmel och varmt! Första riktiga värmen på hela veckan. Klockan åtta startade eliten, en häftig upplevelse i sig att se dem starta i det blanka vattnet med Tännforsen alldeles intill. 40 minuter senare var det vår tid att få göra samma sak. Lite smånervös i min ranka surfski – forspremiär på tävlingsdagen – väntar jag på startsignalen. Helt odramatiskt börjar alla paddla mer eller mindre försiktigt efter att signalen ljudit, mot första forsen. Det känns oväntat stabilt och jag paddlar om massor av folk utan ansträgning. Trots att jag startat allra längst bak kommer jag in i forsen någonstans i den främre halvan av startfältet. In i forsen och den första kurvan går galant! Hur stabilt som helst. Girar för en vals, rundar några stenar och det lugnar ner sig. Forsen lugnar ner sig lite, men det är fortfarande strömt. Jag lyfter blicken och sätter efter en framförvarande som korsar älven från högra till vänstra sidan. PANG! Fastnar på en sten. Sitter kvar i båten, tvärs älven med stenen i höjd med mina lår. Jag kommer varken framåt eller bakåt hur jag än pressar och kränger. Bara att kantra och börja om längre ner. På vägen får skrovet tydligen en smäll och den börjar ta in vatten. Ju mer vatten det blev i skrivet desto mer svårmanövrerad blev den. Nåväl, första forsen var snart klar, slätvattenpaddlingen gick skapligt trots att jag frös rätt ordentligt. Jag var glad att jag hade regnställ, så länge jag orkade ta i lite blev jag varm igen även om det tog ganska lång tid. Älven var inte mer än runt 10 grader varm.

Andra forsen var kortare, kanske lättare, men det var riktigt svårt att hålla sig i båten nu. Vädret började bli rätt kass och jag var dessutom rätt ensam. Första lyftet av två närmade sig och det var egentligen först nu jag förstod att båten tagit in vatten. Jag orkade knappt lyfta den, och de fria vätskeytorna gjorde att jag fick välja mellan extrem bakvikt eller extrem framvikt. Det blev lite släpande där det gick, tömde ut lite vatten fast det gick långsamt och baxade båten med lite jävlar anamma. Jag hade hört att nästa lyft var kortare vilket jag verkligen var glad för. Efter en kort slätvattenspaddling var det dags igen, men nu var det mer vatten, mycket mer. Jag orkade inte längre lyfta båten alls, inte ens om jag verkligen försökte. En tanke susade förbi att om jag hade orkat lyfta den skulle den förmodligen gå av… Det är säkert sant.

Ner i vattnet igen, bara Åresjön kvar. Bäst att skynda innan båten sjunker. I skrivande stund är första gången jag kollar resultat och mellantider. Jag visste att den avslutande paddelsträckan tog evinnerlig tid. De sista 7 kilometerna genomfördes på 100 minuter, en av de värsta paddelsträckorna jag genomfört någonsin. Det var ordentlig motvind nu, sjön bjöd på ordentliga vågor. Båten var så full med vatten att hela sittbrunnen var under vattenytan. Det var svårt att hålla sig i båten, jag välte flera gånger. Efter drygt halva sträckan välte jag igen och vågorna gjorde det riktigt svårt att hålla balansen. Så fort jag kom upp for jag ner på andra sidan. Jag bestämde mig då för att paddla in närmare land, paddlade med ett ben på vardera sida om skrovet tills jag hade fått tillräckligt med fart och balans för att fortsätta på ett riktigt sätt. Det kändes som att jag drivit flera kilometer baklänges under tiden, men jag skulle bara fram till växlingen. Jag förs ordentligt och önskade inget hellre än att få springa.

Sjön var full med kanoter av olika slag, det var alla stafett- och duoklasser som kämpade mot vädergudarna. Jag försökte fokusera på att ligga jämnt med någon av dem för att så småningom komma till land. Det gjorde vi, både jag och båten. Båten var nu så tung att det var omöjlig att bära. Jag fick först inte ens upp den ur vattnet. Den satt så hårt i botten att jag var helt övertygad om att den fastnat i något. Farkosten som på morgonen vägde 14-15 kg vägde nu troligen närmare 150 kg än 15. För att få lämna båten inför växlingen var jag tvungen att transportera den ca 200 meter till en upplagsplats. Jag springer hellre två mil med en torr båt på axeln än att göra om dessa 200 meter. Jag släpade, slant, puttade, drog, stonkade, skrek. Båten hade nu spruckit på mitten och det forsade ut vatten ur sittbrunnen. En barmhärtig funktionär såg hur jag slet och visade mig en plats 10 meter närmare än den jag först blivit anvisad. Äntligen framme. Dags att springa till växlingen, och på vägen möter jag min oroliga fru som trott att jag brutit. Trots att hon möter mig i språnget är det tydligt att det inte är med förtjusning hon tar emot beskedet att jag tänker fortsätta. Jag såg visst ganska medtagen ut där jag sprang i genomblöta regnkläder, plaskiga paddelskor och flytväst.

Min syster var också i växligen, lika förskräckt som min fru. Jag var jättesugen på att få springa, så jag fick god hjälp i växlingen. Massa näring efter den långa, vidriga, kalla paddlingen, nya kläder, nya skor och stavar.

Här var den mest dramatiska delen av tävlingen över för min del. Jag hade inget att vinna på att slita ut mig fullständigt. Jag var ändå fortfarande inte helt återställd från West Coast Adventure Race och Vätternrundan XL som tillsammans med träningen däremellan gav nära 100 timmar motion på åtta dagar. Fokus låg nu på att göra bra sträckor, bra näringsintag, bra fart på ett kontrollerat vis. Jag måste ta mig i mål, och jag mår alldeles för bra för att bryta. Det värsta som kunde hända nu var att cykeln skulle gå sönder, men i så fall skulle jag springa i mål.

En hake fanns det dock, en som jag inte tänkt så mycket på under paddlingen. Det finns en stopptid på banan, ett rep som dras i växlingen från löpning till cyklingen kl 15, oavsett startgrupp. Jag sprang om massor av andra tävlanden uppför berget och tänkte att så många kan väl inte tvingas bryta. Jag var ändå osäker när jag kom upp till toppstugan och var tvungen att ställa frågan om hur långt det var kvar. Ingen visste, i varje fall inte i distans. Svaret jag fick var att det hela berodde lite på hur snabb man var… Jag hade en dryg timma på mig och jag gissade att det var max 9 km kvar men glömde kolla vad min logg visade. Jag sprang och sprang och sprang. Tiden gick. När jag tyckte att det borde vara ganska nära var jag fortfarande långt över trädgränsen. Jag sprang förbi någon som i panik skrek ut frågan till mig om jag visste hur långt det var kvar. Jag hade inte en blekaste. Jag ökade lite och sprang om ytterligare några och sedan ytterligare ett par. Nu fick jag besked om att det var ca 2 km kvar och det lättade ordentligt! Jag hade gott om tid, men vågade inte riktigt tro på beskedet, trots att jag äntligen hade träd omkring mig igen. Jag ökade igen höll en hög hastighet hela vägen till Huså, och nog var det längre än 2 km.

Min syster väntade mig i växlingen och med knappt en kvar tillgodo växlade jag ut på cyklingen. Med ett leende på läpparna trampade jag hela vägen tillbaks till Åre, genom myrar, vägare, backar uppför och nedför, och avslutningsvis en downhillbana. Jag fick halvvägs problem med kramp i låren, men en vänlig medtävlande kunde avvara lite piller som gjorde att jag kunde fortsätta. Cykelsträckan var den enda jag kört tidigare och min tid blev betydligt bättre än på genomkörningen, trots extremt trötta lår från den långa utförslöpningen.

Jag läste i en tidning om tävlingen dagen innan start, där stod inga detaljer om sträckorna annat än det smärtsamma, tidsödande, tålamodskrävande som det innebär att köra tävlingen. Det summerades som en riktigt lång dag. Min dag var blev åtta timmar och 25 minuter vilket räckte till en 129 plats av ca 180 startande. Eftersom det inte finns några ‘om’ i multisport tänker jag inte spekulera i vad som hänt om jag inte fastnat på den förargliga stenen i första forsen. Troligen hade mycket blivit annorlunda, men istället satsar jag min energi på att göra ett bättre och snabbare lopp nästa år.

Kör hårt!