Efter att under nästan två veckor ha varit frånvarande i de sociala mediemolnen är jag nu tillbaka efter en resa jag aldrig kommer att glömma. Välkommen till världen, underbara dotter.

Samtidigt som multisport VM startade i Costa Rica startade mitt livs största äventyrsrace, troligen bland det största jag någonsin kommer att uppleva. Många pappor har försökt förklara känslorna kring att få ett barn som något fantastiskt men obeskrivligt, nu vet jag exakt vad de pratar om!

Jag kände på måndagsförmiddagen på mig att det var dags att snabbt avsluta och lämna över mina arbetsuppgifter. Lovisa hade gått över tiden knappt en vecka, men vi var väl båda inställda på att det förmodligen skulle ta några dagar till. Det fanns inga tecken på att det var dags ännu.

Mycket riktigt ringde Lovisa mitt på dagen och berättade att någon håll på att hända där inne, exakt vad var svårt att säga. Hjärtljuden var för höga på förmiddagens MVC-kontroll och mer undersökningar ordinerades. Vatten på kvarnen, mitt tempo ökade ytterligare. Jag började bli lite småstressad och cyklade så fort jag någonsin kunde till vårt kontor i Solna för att jobba närmare hemmet ifall min magkänsla var riktig. Trots en handfull vindfällen körde jag på rekordtid genom skogen. Väl framme ringer Lovisa med beskedet om att det är dags att packa väskan.

Höga hjärtljud, ultraljud, CTG, höga flöden i hjärnan och misstänkt blodbrist var läkarens noteringar med order om igångsättning följande dag. När läkaren senare gjorde sin undersökning visade det sig dock att allt redan var igång – bara att åka!

Läkarens gav instruktioner till förlossningen att hålla noggrann koll på hjärtljuden som fortfarande var höga, men stabila, att hela tiden vara beredd på att snitta om läget försämrades vilket gjorde att Lovisa fick fasta. Hon hade inte ätit något sedan 9 på morgonen, vi fick plats på förlossningen klockan 22. Jag sympatifastade men klämde några dunderbollar när hon inte såg. Nästan en hel låda faktiskt! Natten fortlöpte, liksom förlossningen, och 9.19 på tisdagsmorgonen tog vår dotter sitt allra första andetag. Det blev en lång och ståtlig flicka med ett blodvärde i nivå med Per Elofsson. Allt var väl med henne, men Lovisa fick fortsätta fasta ytterligare åtta timmar och var ordentligt utmattad när allt var klart och fick dessutom feber.

Feber, värk, utmattning och näringsbrist gjorde det besvärligt för den lilla att få ut sin mat. När vi lämnade BB efter två dygn var viktnedgången fortfarande inom marginalen. Två dagar senare var hon så svag att det på natten blev taxi till Astrid Lingrens för att stanna i två dygn med strikta rutiner. Väckarklocka, pump, ersättning och nappflaska. Hon ökade snabbt i vikt igen, och redan på sin åttonde levnadsdag vägde hon in på sin födelsevikt.

Det var först i förrgår som jag kände att jag hade koll på läget: maten rinner till, hon ökar i vikt, sover, vaknar och fyller blöjan med regnbågens alla färger. Jag blev sjukt trött efter att ha gått på övertid alldeles för länge med dålig sömn, dåligt med näring och oro för livet vi satt till världen. Jag fick sova gott på natten och vaknade som en ny människa. Jag hade nått detta äventyrsrace första delmål. Nu handlar livet mest om att ömt föda avkomman när det önskar så, och byta blöja när en inte längre är torr. Sakta men säkert inser vi att knytet är en människa som kräver vår uppmärksamhet, ömhet, åsikter och lägger märke till vad vi gör som föräldrar. Smaka på den meningen – Jag är förälder. Svindlande, surrealistiskt!

Tillbaks på jorden och i det sociala mediemolnet skall jag nu försöka komma igång med min träning igen. Jag cyklade idag ett varv på NICK för att känna lite på grejorna och jag hade glömt hur fantastiskt det är att träna. Jag längtar redan till nästa pass. Jobbet får vänta lite, jag har fått lov att vara hemma över hela jul- och nyårshelgen. Livspusslet har nu fått en bit till som skall passas in, en bit som vi länge väntat på utan att veta riktigt hur den skulle se ut. Självklart kommer den att passa perfekt, det handlar bara om att frisera de andra bitarna lite.