Ett par frågor jag ofta hör omkring mig skall få svar:

Är jag mindre effektiv utan bil? Inte i min mening – jag planerar mina dagar mycket klokare nu än tidigare. Jag stressar aldrig till möten som lika gärna kan hållas när det passar bättre. Ska jag ut och åka gör jag flera ärenden samtidigt. Jag sitter aldrig i bilköer, vet nästan exakt hur lång tid det tar att komma fram. Tar aldrig ut några ersättningar för resor och har inga kostnader för bil. Den ekonomiska besparingen för både mig och min arbetsgivare är hissnande, och i Stockholm är det sällan givet att det snabbare att åka bil än något annat färdmedel. Det ju fantastiskt att vi får ta cykeln på pendeltåget om det kniper med tid/är dåligt väder eller om det helt enkelt blir för mycket cyklande på en dag. Händer något akut är det ändå oftast smartare att åka taxi eller bli skjutsad om den möjligheten finns: inget besvär med att finna parkering heller. Jag hävdar att ALLA tjänar på att vi inte har bil (förutom parkeringsvakterna, trafikverket och bilhandlarna). Tack ni som lånat ut bil när vi behövt. Visst kan jag känna mig som en parasit någon gång, men för tjänster finns alltid gentjänster.

Hur går det hemma nu när jag elitsatsar? Jag är hemma minst lika mycket som min fru. Eftersom vi inte har någon bil är det jag som handlar (oftast), eftersom det är jag som smutsar ner är det jag som dammsuger (oftast) och eftersom vi turas om att komma hem först delar vi på matlagningen. Nu vet jag att hemmalivet består av mer än att bara städa och laga mat, och det finns gott om tid för både shopping, promenader, TV och tacos. Min fru har också intressen vid sidan av jobbet och hemmet, vi delar jämnt på bördorna och har en bra balans i livet, och rubbas den balansen har vi ömsesidigt lovat att säga ifrån. Den viktigaste delen i min elitsatsning är inte att bli världsbäst; det är att träna smart den tiden som finns, och räcker det till att bli världsbäst vore det ju fantastiskt!

Så det så