Team Crescent Adventure hade i helgen sitt första långa träningspass, inom kort kommer det finnas ett mustigt inlägg om allt gott från denna resa. Detta inlägg tänkte jag ägna åt mig själv och mina upplevelser. Prövningen var tänkt att se hur denna konstellation av begåvningar samarbetar under lång tid, men det visar sig vara väldigt lärorikt även på individnivå. Jag har lärt mig massor!

Fredag morgon, klockan ringer 04.30 och den längsta och tuffast planerade dagen på mycket länge, om inte någonsin, startar. Packar de sista grejorna, ställer i ordning det som skall hämtas av mina lagkamrater under dagen och förbereder en särskild hög med kläder och utrustning som jag skall ha på mig från start senare på kvällen. Jag skall jobba i Göteborg hela dagen och blir hämtad av en kollega 05.45. Allt är klart, är inte ens orolig att jag glömt något. Skönt. Bra dag på jobbet, bra föreläsningar och grupparbeten och massor av konferensfika. Dagen handlar om lagarbete och en proffscoach försöker få oss till starkare ledare. Jag berättar i förbifarten på en rast om de väntande äventyret och undrar om det är något jag skall tänka på eller förvänta mig när en grupp av främmande människor gör något tillsammans under så lång tid. Får inget riktigt svar, tror inte riktigt han förstod syftet med varken äventyret eller frågeställningen…

Jag landar igen på Bromma halv sju på kvällen och springer till taxin. Väl hemma drar jag på mig kläderna, pannlampan och ryggsäcken, pussar min fru adjö och springer till tåget för att hinna med samma pendel som de andra.När klockan närmar sig 21 börjar vi vår färd söderut från Arlanda. Ingen vet riktigt var vi ska, inte ens jag, men vi siktar söderut och efter en stund är vi inne på kartan över Stockholm. Alla vet var målet är och hur lång tid jag gissat att det skall ta. Ingen vet exakt var vi är, alla litar på mig för det är bara jag som planerat rutten. Efter tre timmar har vi kommit en bra bit, mer än halvvägs, men tempot har saktat ner ordentligt. Det är bra, för vi startade väldigt snabbt. Jag har väldigt ont i min vänstra axel och mina fötter. Efter fem timmar längtar jag verkligen efter att denna sträckan skall ta slut. Jag har jätteont, men har inga tankar på att bryta, jag ser bara väldigt mycket fram emot att få cykla istället. Med sex kilometer kvar gör vi ett planerat stopp hos Johan Andersson som förser oss med kaffe, macka, en cykel till Maria och en stor portion pepp. Jag hade det riktigt tungt uppför backarna till Andersson, men när vi lämnar den varma stugan känns det helt annorlunda. Massor av ny energi i både de fysiska och mentala depåerna, så vägen till växlingen känns ganska enkel.

I Johans garage finns massor av cyklar varav en i delar. Packning skall packas om, kläder skall bytas och nya batterier i lamporna. Det är avgörande att detta blir rätt, så det får ta lite tid. Väl iväg känner jag mig ganska stark, trött men stark. Under växlingen bestämde vi oss för att kapa en del av sträckan eftersom tiden sprungit ifrån oss. Det bränner lite i benen när når toppen av Väsjöbacken men jag vet att jag återhämtar mig snabbt. Vatten och nötter, sedan drar vi igen, mot Hellas. Cyklingen känns lätt och jag är fortfarande fokuserad. I Hellas väntar en planerad matrast, och det smakar kanon med lite turmat. Vi har nu kört på Snickers och nötter i 9 timmar och jag har haft problem att fylla på med näring. Jag är jättetrött.

Det ljusnar lite när vi äter och vi kommer ut på paddlingen till en fantastisk soluppgång. Alla spår av löpningen är nu borta från benen och jag blir alldeles lycklig av hela situationen. Att paddla på Källtorpsjön är normalt bland det tråkigaste jag kan föreställa mig om jag fick välja träningspass, men mat och dryck, glada vänner, fint väder, en trots allt lyckad planering och en underbar soluppgång gav en ordentlig skjuts till välbefinnandet.

När vi packat in båtar, paddlar, västar och fått torra kläder ger vi oss ut i morgonsolen på ytterligare en cykeltur, denna gången mot tävlingen i Tumba. Jag är ganska pigg igen, men är nöjd att Maria orienterar. Eftersom hon är uppväxt i området sitter kartan i minnet och jag koncentrerar mig på att…. följa efter på kartan. Hammarbybacken känns väldigt lång och hög. Jag har sprungit sträckan upp till toppen massor av gånger på klubbens träningar, men så här lång har den aldrig varit tidigare. Tiden går och vi försöker komma till Tumba så fort som möjligt, vilket verkar vara passets största utmaning. Vi tycks aldrig komma fram, den inbyggda loggen fungerar inte alls, kilometrarna går väldigt långsamt. Cykelvägmarkeringar som vi passerar visar ofta samma antal kilometer till målet, någon gång blir det till och med längre. Dåligt för moralen, jag blir trött igen.

Väl framme vimsar vi först runt lite och hälsar på klubbkompisar innan vi slår oss ner på golvet. Jag har ingen koll på tiden och jag är ordentligt trött. Jag får uppdraget att hämta kartorna medan de andra förbereder sig. Jag tror att jag borde vara hungrig trots de två burgare vi köpte på vägen strax innan. Arrangören har en liten cafeteria så jag köper en av varje sort och klämmer i mej jättesnabbt. När jag ska ta den sista kakan upptäcker jag att jag visst redan ätit upp den. Jag är ohyggligt trött inför starten och har stora problem att fokusera på något, men jag får förtroendet att orientera på en av de fyra kartorna vilket stärker mig.

Vi startar och jag följer efter och vaknar sakta till liv. Var kraften kommer ifrån är för mig en gåta, men den finns där. Malin som varit i China i en vecka och kommit hem i torsdag, har fått en usel uppladdning, är låg på energi och sömn och dessutom ordentligt jetlaggad. Hon börjar bli otroligt trött. Maria kommer med idén att jag eller Thomas skall snodd, men eftersom Thomas bakväxel havererat i starten hamnar snodden på mig. Vi kopplar på, jag drar och vi hänger med resten av laget. Dessutom är det snart min tur att navigera. Jag är med direkt och jag är plötsligt jättepigg. När vi kommer till Flottsbrobacken börjar vi gå upp, men det är tungt. Jag försöker snodda Malins cykel, men det går inte så bra. Thomas som anslöt till laget inför tävlingen tar både sin och Malins cykel, hon pressar alla alveoler och mitokondrier så gott det går för att komma framåt. Plötsligt händer något. Jag springer upp sista biten med min cykel. Lägger ner den och springer ner till Thomas och tar hans cykel. Väl nere springer jag ner till Malin ger henne en hand i ryggen så vi har bra fart den sista biten upp. Jag springer ner igen och hjälper Micke som nu inte har långt kvar upp. Jag blev väldigt stärkt av detta och var urstark resten av tävlingen. Jag hade Malin på snodd så fort det inte var jättetekniskt, och vi höll gott och väl samma tempo som de övriga i laget. Maria och Thomas orienterade som gudar vilket också stärkte, inte bara mig, utan alla i laget. När vi närmade oss sista halvtimmen skall ingen påstå annat än att vi alla var rätt slitna i kopparna, Malin har dock piggnat till en del och alla är nu på ungefär samma nivå. Vi stämplar in målkontrollen strax före fyra och tar oss till tävlingscentret där Johan Hamilton bjuder på varm blåbärssoppa. Jag är helt vilse i skallen och undrar vad som skall ske nu. Min planering slutar här, så jag får ringa min fru om råd. Lyckligtvis är hon i färd med att lämna jobbet i Södertälje så hon passerar Tumba 45 minuter senare. Jag äter lite mat, packade ihop mina grejor och tackar alla som varit med för en fantastisk upplevelse.

Nåtra timmar senare somnar jag i fallet till kudden, sover som som en stock. Inte ett spår av äventyret i kroppen när jag vaknar; inga skav, inga onda muskler eller leder. Jag är bara fantastiskt törstig, lite huvudvärk och tre kilo lättare än vanligt. En liter vatten senare mår jag kanon! Tack alla för en grym upplevelse.

Läs mer på teambloggen inom kort.