Årets Tjurrus var lite (ganska mycket) av en impulsgrej när en mycket god vän från Norrland berättade att det fanns startplatser kvar i Tjurruset, och att han hade köpt en av dem. Senare samma kväll hade även jag en plats.

Tanken var att göra en kul grej ihop med en kul kompis, helt utan att prestera annat än en god del skit under naglarna. Han har satsat otroligt hår på bergsklättring, minst lika hårt som jag satsat på multisport; ingen hade tränat specifikt inför en löptävling. All klättring har dessutom gett honom tendenser till löparknä och vi har dessutom varit sjuka båda två en tid innan, jag en dryg vecka och han i en månad! Hade han ställt in, så hade jag gjort det också tror jag.

Nåväl. Väl på plats, efter att ha mött upp några trevliga människor på tåget till skogen, spricker solen igenom och det blir tydligt att denna dag kommer att bli fantastisk. Vi promenerar på flygfältet i Riksten och spanar in det okända och ökända bäverträsket där de första damerna plaskar igenom och vidare in i mål. Trots att samtliga passerar mållinjen blodpuddingsfärgade från tå till näsa längtar jag på något sätt dit. Något är fel i mjukvaran…

Vi startar och dundrar iväg i första led över en åker, ner i en bäckfåra, ut i en sjö och upp för en slalombacke. Vi har nu kommit två kilometer, och det har gått riktigt fort! Jag är stark men känner blodsmak i munnen, på riktigt. Jag snyter mig och tröjan och nummerlappen är rödprickig. Suck. De närmsta två kilometerna koncentrerar jag mig på att inte andas för häftigt genom vänstra näsborren som nu blöder. Jag tänker på ett TV-program som gick i fredags då jag fick lära mig att svällmusklerna i näsan reglerar så att man varannan timme andas mera genom den ena än den andra näsborren och hoppas nu att det snart stänger till i den vänstra.

Jag är rätt blodig på båda händerna, och troligen i ansiktet också. Folk längs spåret utbrister ett nervöst ”nämen ojsan” när jag passerar, och det går bitvis ganska fort. Efter en lång sträcka på mestadels motionsspår, något dike, mera lerig åker och någon jättefin single track hamnar vi i ett enormt grustag. Där ser jag bara att det går nerför på grus ganska länge, och på andra sidan går det uppför i sand. Nedförsbacken är ganska brant, något jag tränat på ganska mycket, så det går fort. Efter nästa krök blir det ännu brantare och det är först nu det går att förstå hur långt ner vi skall. I botten står en vätskekontroll, men min höga fart och min fobi att vricka fötterna om jag bromsar gör att jag susar förbi och har bra fart uppför i början. Det är seegt nu. Väl uppe vet jag att vi har mindre än två kilometer kvar, däribland träsket. Det är smala stigar, nedfallna träd, branta, hala hällar och ännu mera sand. Träsket! Äntligen. Jag kastar mig ut, flyter lite, fastnar i en stam, pressar mig fram, fastnar igen. Kliver över ett träd, tappar greppet och hela kroppen är under ytan. Så håller det på, oändligt länge. Kanske 25 sekunder. Nästan över märker jag att nummerlappen är borta! Dum som jag är kliver jag upp på en stam och ser mig omkring efter lappen. Ser den inte. Skall jag tillbaks och leta? Jag velar i kanske en halvminut innan jag fortsätter mot målet. Blodpuddingsfärgad från tå till näsa, näsblodet fanns det inte längre något spår av.

Moloken passerar jag mållinjen. Jag hade hoppats på att få en bra registrerad tid, kanske bland de 400 bästa av de 4000 deltagarna(gissning). Och hur skulle jag hitta mitt ombyte, jag kom ju inte ihåg mitt nummer.

Som alltid löser sig allt sådant. Jag fick en registrerad tid 9 minuter och 62 placeringar efter segraren! Ryggan hittade jag med lite hjälp, och efter en varm dusch på flygfältet fick jag skjuts hem av mina gamla och nyvunna Norrländska kamrater som efter att jag ätit min välförtjänta pizza förmodligen fortfarande hade bortåt 600 km kvar hem.

Min vän passerar även han mållinjen, utan nummerlapp, lika skitig, men något besvärad. Löparknäet har varit riktigt besvärligt under flera kilometer, och han haltar länge efter målgång. Trots det kommer han in drygt 20 minuter efter segraren. Hans mål var att klara ”skamgränsen” som i hans fall motsvarade dubbla vinnartiden, vilket han klarade med råge! Stark jobbat att fullfölja!

Jag såg tävlingen som ett bra träningspass inför Multisport SM i Sprint som länge varit säsongens huvudmål nu. Det blev det, och det blev dessutom ett bra formbesked. All påtvingad vila har fört något gott med sig. Jag är jättestark och ser fram emot kommande träningsvecka som blir lång och hård.

Se bilder och filmer från loppet på http://www.tjurruset.se

Läs mer om min klättrande kompis på Apan Nilssons blogg